Hovtramp/Lasse
Hästens färg spelar roll i många sammanhang, så stor roll att den ”avlas” fram och det finns speciella färgraser (inte hästraser.)
Fördomarna i travsporten kanske lever kvar?
En fux, häst med rödbrun päls, är speciellt jobbig att handskas med. Svettfuxar är mörkare i pälsen och en nästan svart fux kallas leverfux. Virvlar i pannan eller rampkopf (konvex, utåtbuktande nosrygg) är riktigt jobbiga hästar…Stämmer det?
Macahan Loss (lånad bild)
Alla hästar har en grundfärg, brun, svart eller fux. Samma häst kan ha flera färgpigment, andra blir stickelhåriga, skäckar, black isabell eller tigrerad skäck. En enda skäck har jag upplevt i travsport, faktiskt för inte så länge sedan. Macahan Loss väckte stor uppståndelse på travbanan. Hur gick det här till? Valack efter Muscle Memory US och Lina Loss/Snack Bar blev en skäck! Hade Lina hoppat över staketet? Valacken startade 31ggr (2-1-3) inte så tokigt resultat.
Skimlar i travsporten har rykte om sig att vara starka, egensinnade, på gränsen till jobbiga. Det man snabbt kan konstatera är att den grå färgen vinner kampen i generna, grått är ingenting man kan avla bort.
TORG - foto: EAP/Einar Andersson
Grundpelaren i grå trav-avel var ryska Torg, SU-66 (född 1957) u.Guron 04975 e.Tragedja. Torg importerades till Sverige 1961, avelspremierades efter 8 segrar (23 starter). Mellan 1963-1976 blev hingsten far till ca 200 svenskfödda avkommor och blev som äldre helt vit. Långt efter sin död levereras fortfarande grå inslag på travnbanan.
Torg var inte någon Orlovtravare, snarare en produkt av ett antal amerikanska travare, bland dem Bob Douglas. USA-hingstar i rysk avel fick namnen översatta fonetiskt till ryska, vilket gjorde dem oigenkännliga i många fall. Med facit från rysk stambok visades rätt registreringsnummer.
Kuriosa: om första siffran i registrering är noll, är hingsten inte en Orlovtravare.
Många skimlar tävlade samtidigt under en travperiod – Hötorget, Mynttorg, Norcia, Palle Torg, Xanthinette minns man utan besvär. I modern tid har Quattro Qui och Lukas Gallant visat framhovarna. Grått är för många i travsporten likhetstecken med besvärlig. Inte för mig. Lång distans, trista startspår, tråkiga underlag, ingenting biter på rysk styrkan.
Foto: EAP/Alexander Torgny
Min utvalda favorit blev Torgiana (1967) e.Torg u.Vera Orloff som 1977 fick en stålgrå son, Alexander Torgny. En (kastrerad) valack som travade 15-tider redan för 30 år sedan, startade 159 gånger. Bara en sådan sak! (159/13-7-10).
Vindsnabb, flyktig, vild och vacker! Moderstoet Torgiana stod uppstallad på Simlom Stuteri hos Kurt och Hans Svensson 1976 för betäckning med dåtidens trendhingst Alex Rodney. Redan vid blodtypning inför registrering anades oråd. Alex Rodney var definitivt oskyldig till den grå fölungen. När Alexander senare startade på travbanorna runtom i Sverige angavs därför ”okänd fader” i program, men så var det inte.
Det var faktiskt den helt vanliga, medelmåttiga travhingsten Regnbågen (e.Our Rainbow) som hoppat över staketet på stuteriet vid ett obevakat tillfälle. Vilket man naturligtvis måste ha upptäckt, men försökt mörka så gott det gick. Det gick inte.
Under en period som sambo med Alexander Torgnys tränare upplevdes några år av oförglömliga travlopp. En ”helt omöjlig” valack kom in i träning från en hästägare som lämnat ytterligare en häst, på förhand en blivande ”stjärna.” Eftersom Alexander varken var samarbetsvillig, gick att fånga, köra ”långsamt” med, gick han ute mesta delen av dygnet tillsammans med ett gäng travston, i en jättehage med skog och kuperad terräng, där även ett antal köttdjur traskade runt.
Så vacker! Ljust grå med mörkare fläckar och ljusgrå man. Personalen åkte ”rumpkana” i grimskaft varenda gång valacken skulle ut från boxen. Inlindade i grimskaft eller med huvudlag vann han alla matcher. Det enda som syntes var en högt lyftad svans och en lös häst. Proffsig personal blir arg, och det uppskattade han definitivt inte. Tränaren vred sina händer.
Kvällar på en gård på landet kan bli väldigt långa, om man inte gillar att sticka och måla tavlor. Min tid tillbringades i stallet under en lång period. Först fick övriga ”passhästar” uppmärksamhet på stallgången, ryktades och masserades när Alexander såg på med huvudet slängande utanför boxen. Sen blev det hans tur. Ryktades och putsades, inte ett strå låg fel i man och svans. Efter ett antal kvällar umgicks han och sökte kontakt och jag erbjöd mig att ta hand om honom, med ett enda villkor, att jag fick vara ensam ”hästskötare.” Ingen annan frivillig anmälde sig.
Hur tar man ut en ”omöjlig rusare” i hagen? Man undviker tvång och hittar på genvägar. Det gick ganska snart, både ut och in. Han ville alltid först ut och först in, stona fick snällt vänta. Köra långsamt? Med livet som insats, vem vill skena omkring på byn? Efter ett par vagnar och selar förbrukade måste man ju hitta på något nytt. Vinter och snö, perfekt! Alexander var rejält bakrädd, allt som rörde sig betydde flykt. Unga stalltjejer vet inte ens vad bakrädd är, så en satt på ryggen utan sadel och en hängde efter med långa linor och små korta, breda orange plastskidor. Huj, vad det gick undan i snödrivorna och så mycket skratt det blev på vägen.
Dags att prova den gamla korgsläden kanske. Skaklarna höjdes till normal vagnshöjd och lokselen plockades fram. Så tung att man fick stå på en pall för att lägga på den över manken. Mest nöjd var nog Alexander, åkrar och gärden forsade förbi och tungt var det att dra, lagom drögträning och en häst som blev alldeles lugn efteråt.
Våren kom och grundträning (hantering) stod på tur med lättare vagnar och rochard, självklart med ett traktordäck släpandes efter. Lugnt och fint. Dags att köra fort kanske? Ingen hann ikapp Alexander i snabbjobben på 1200 metersbanan hemma på gården. Tur att den var rund. Tränaren var nöjd men kom fortfarande knappt i närheten, fick snällt vänta tills allt var klart, upp i vagnen och släpp ut fort, annars rök kättingarna i väggen. Med släde och drög-vagn selade vi på utomhus mellan två pålar, vilket gick betydligt bättre.
En enda skentur blev det under upptrappning inför start, Alexander kom hem med bara ”gamascherna” på bakbenen kvar. Vet inte vad som hände och fick aldrig veta. Vart tog vagn, sele och huvudlag vägen? Tränarens kördress saknade tyg på hela framsidan, bara slamsor kvar. Han hängde med länge i alla fall, åkandes på mage i tömmarna. Huvudlag, sele och vagn följde med tömmarna av, i bara farten när han sprang hem. Hästen alltså. Till stallet och mig som väntade.
Hörnboxen var dubbelt så stor och ofta uppbäddad med gul halm ända upp till mulen, en trygg plats i tillvaron. Den här dagen höll det på att bli skilsmässa. Nä, inte mellan hästen och mig. Mellan tränaren och mig. Han fick göra ett val – låt hästen vara eller jag flyttar.
Sulky&Sadel
Strax efter radades segrarna upp på travbanan, den ena efter den andra. Dåtidens press och media jagade tips, skrev och ville fotografera. Det gillade inte Alexander men tränaren figurerade en hel del i tipstidningarna. Vid ett tillfälle sattes en lärling upp i ett lopp med lite billigare motstånd, på Solvalla. Det blev ingen segerdefilering, eftersom Alexander inte gick att få stopp på. Han hittade själv ut från banan i skentrav, till vårt stall på Solvalla gamla stallbacke. Vad lärlingen sa efter vinsten? – Sätt aldrig mer upp mig på den hästen! Förmodligen fick han ha kylslangar på armarna efteråt…
På Solvalla spelade man fantastiskt vackra ryska marscher när Alexander vann lopp, så pampigt att nackhåren reste sig! Vid ett tillfälle fanns det ett ”bra rikstotolopp” på Jägersro, frågan var bara om det skulle fungera att resa så långt. Tränaren fick komma efter, hästen och jag åkte redan vid 5-tiden fredagsmorgon.
På den här tiden åkte man med Jordmarks.
Allt var packat och undangömt kvällen före, det gick inte ens att lägga fram bandage och vaddstycken vid boxen, då visste Alexander vad som skulle hända och han varken åt eller sov. Det han njöt mest av var när min lilla dotter låg i halmberget under matkrubban, då lade han sig ner bredvid och vilade ordentligt. Ibland somnade de båda två.
Resan till Skåne gick bra, Alexander tittade noga på de redan lastade hästarna på bussen och klev sedan snällt på. Vinrött täcke i stallets färger. Väl framme på Jägersro travbana sken solen och vi promenerade runt en stund innan det blev dags för lunch. Låna hage? Långt bort då i så fall, kanske nån ledig hage på galoppängarna, där brukade det vara lugnt och skönt. Lyckades få låna en hage av en snäll galopptränare. En stor hage med extra höga trästaket och eltråd. Alexander rullade, fes och sprattlade runt lite innan han ställde sig och solade. Jag satt utanför hagen i gräset och läste Travrondens tips, och tyckte att det nog skulle gå att lämna honom en liten stund för att äta på stallfiket, inte alltför långt bort.
Smög iväg, hann faktiskt beställa in och äta en halv måltid när högtalarna ljöd över stallbacken – den som har en grå häst lös springande på stallbacken, var vänlig och fånga in den! Så var det med den lunchen. Nä, jag låg inte heller på hotell som många andra gjorde, sov faktiskt utanför boxen. Med en grå häst i toppform vågade man inte lämna stallet, det fanns avundsjuka även på den här tiden. Skulle ju ändå morgonfodra tidigt så. Ofta fodrade jag åt allihop i gäststallet, helt frivilligt. Resorna var ju nästan enda gången hästskötare fick lite ”ledigt” och många festade ordentligt och fick sova ut med lite foderhjälp.
Många resor blev det, och många segrar. När Alexander levererade som bäst, skulle hästägaren byta tränare! Det räckte inte med att vara bäst och vinna! Mycket ville ha mer. Strålkastarljuset var för svagt på en mindre tränare. Kändes som att förlora ett barn. Så många timmar, så mycket glädje. Inte ens tränaren som hämtade Alexander tyckte att det kändes rättvist, men sa – om inte jag tar honom så gör någon annan det.
Nä, han vann aldrig mer något lopp, men han hade "banrekord" på nya tränarens hemmabana. Kanske skenade han. Många gånger, vid rätt tillfällen frågade den nya tränaren vad som var knepet med att få honom att springa. Han fick aldrig veta det. Nu är den tränaren, en av de bästa, död. Så nu kan man ju berätta. Knepet var inte så svårt. Alexander hade sin egen jättehage, fasta rutiner, fick mycket uppmärksamhet och pyssel, och sina egna ston! Ja, även en valack kan få till det och han ”satte på” dem allihop med stånd och vaktade på flocken, fem stycken. Smög på honom i hagen många gånger.
Ett av stona i Alexanders flock hade gått gall ett par år i rad, en sur märr som presterat hyfsat på travbanan. När Alexander gav henne sin kur och hon tillät det fattade man ju att det var dags att betäcka. Sprang direkt över till Skråmsta Stuteri med märren i ett grimskaft, och där kände min tidigare chef på Solvalla Hästsjukhus på stoet, och berättade att det skulle nog fungera nu. Han upptäckte att här fanns bara en äggstock…
Suck. Men. Det blev i alla fall två föl på rad, döpte faktiskt båda två. Knutte Crown efter tränarens pappa Knutte, en härlig, busig hingst som blev ”årets 2-åring” på sin hemmabana hos en ny tränare. För givetvis hade vi sålt nästan hela hästen till tränarens kusin, för att säkert få ha kvar honom i träning…suck igen. Kusinen bytte tränare nästan direkt. Släkten är värst. Nummer två blev Heta Henny (e.Hoot Speed) döpt efter tränarens mamma Henny. Stoet gick skapligt på travbanan och blev mycket riktigt ”het” i sulkyn att tampas med.
Hovtramp/Lasse - "Pyttan" i full karriär...
Varje gång jag ser en ljust grå skimmel måste jag få veta allt. Får ont i hjärtat av längtan efter de två gråa hästar som fyllt min vardag. En valack och ett sto. Trots alla fantastiska bruna som kom efter. Det är något speciellt med grått.
Så kan det gå till i travbubblan.
Hovtramp/Ilse