*veteran – gammal och erfaren
Nostalgitripp med äkta hästkarlar...
I Hovtramps arkiv finns många roliga, udda och värdefulla intervjuer och reportage med alla sorters hästfolk. Den som brinner för hästar blir aldrig full-lärd och Veteran-träffen är ett av många projekt. Travfolket från den svart-vita tiden har inget bäst-före-datum och den yrkesskicklighet veterangänget hade tillsammans, borde förvaltats betydligt bättre av färskare generationer! Träffen blev i allafall en uppsluppen tillställning, med glada gentlemän som sällan träffade sina forna kollegor.
(Samtalen bandades, utvalda delar har renskrivits.) Varsågod och njut!
Hovtramp foto
Veteranträff 9/2 1993 med:
Rune Stolt Solvallas tidigare promotor och Elitloppsgeneral, död
Olle Andersson Sveriges ”bästa” hästskötare travtränare, död
Sven Karlsson ”Ludde” travtränare, död
Stig Eriksson Stockholms Travsällskaps ryggrad och handicaper, död
Ivar Kilström ”Kilas” travtränare, död
Olle Persson ”Fisk-Olle” travtränare, död
Stig Eriksson (född 1917) Solvallas ”ständige” sekreterare och handicaper blev vid sin läst till pension (styrelsemedlem i Stockholms Travsällskap från 1943) Ingen kände till Solvallas historik som Stig, det känns extra värdefullt att träffen blev av medan han m.fl. fanns i livet.
Stig tillbringade många timmar vid ljusbordet på gamla EAP/Einar Andersson, i glatt samspråk med mästerfotografen Einar. Allt från gamla glasmålningar till moderna negativ undersöktes under lupp. Förmodligen näst sista generation som ”känner igen” hästar och folk på ålderstigna bilderna. Inte så viktigt? Utan historia ingen framtid.
Stig föddes in i travsporten, fadern deltog i köpet av marken till nuvarande Solvalla travbana, 18/2 1915 när 36 tunnland mark bytte ägare, avstyckat från kronohemmanet Rissne och gården Solvalla i Spånga socken. Stig mindes 1920-talets stallbacke mycket väl, och förmedlade synintrycken till oss som ”inte var med” på den tiden. Bällstaån (Solvallas innerplan) var betydligt större och bredare än idag, för övrigt fanns bara en brädstapel och ett järnräcke att ”påla” hästarna vid när det drog ihop sig till tävling, så såg det ut. Tävlade gjorde man även på Brunnsviken (när isen höll) och vid Lindö Ladugårdsgärde. De som bodde nära Solvalla körde till banan i sulky, resten kom på lastbilsflak. Långt fram i modern tid skrittades hästar i sulky från t.ex. Fylkings Råsta gård i Sundbyberg. Över Bällstabro, genom Mariehäll, mot Solvalla.
Hovtramp foto
Tototillstånd beviljades redan 1923, men först i juli 1925 gick den egentliga invigningen av Solvalla Travbana av stapeln. I mars sammanträdde en högtidlig generalförsamling och Allmänna Styrelsen (beslutsfattarna i travsport.) Stadgar utformades och Stockholmsorganisationen ombildades. Vid mötet på Hotell Terminus deltog Greve C.Bonde, regementsveterinär Pålman, veterinär G.E Nordensson, godsägare Lundgren, en tidningsredaktör, en professor, en kapten, en banmästare, ett par lantbrukare och några stycken endast betitlade ”herr.” Legendariska figurer kan urskiljas, personer som senare betytt en hel del för travsportens utveckling och välgång.
Kallblod dominerade travsporten även i huvudstaden, berättade Stig. Hästarna var nödvändiga i jordbruk, skog och som transportmedel, men många hästägare mätte sina hästkrafter även på vägarna. Varmblodshästar var vid denna tidpunkt inget för vanligt folk. En av travsportens stilbildare Walter Lundberg, anlitade tidigt Peter Doleman och Gabrielsson som tränare, ett lyckodrag med facit i hand. I Lundbergs ägo utvecklades hästar som Red Bone, Tulipan, Nyanza II och Zule, stamfadern Baron Handspring och Skarphedin (imp. från Norge.) Att importera häst var något oerhört stort i travets begynnelse, ingenting för vanligt folk precis.
Vintern 1927 innehöll fem travtävlingsdagar på Solvalla och slog Ulriksdalgaloppens tidigare omsättningsrekord (121.058:-) Zule blev första svenska häst att trava under 1.30 (1.28,6) och Red Bone travade 1.26,1 på is! Man hade ju gärna velat se de dojorna och broddarna…Solvalla påbörjade bygget av de nya järnvägs-stallarna och den gula herrgårdslängan för 60 hästar, och travsporten var igång på allvar!
1930 kördes 255 lopp på Solvalla med 237 hästar, 543.855:- betalades ut i prispengar och en duktig hästskötare hade vid denna tid hög status. Grosshandlare, fabrikörer och åkare (hästägarna) hade betydligt mer att säga till om än hästägarna idag. Med egna stall och hästar agerade de ofta ”tränare” även om det var privat-tränaren och hästskötarna som utförde jobbet. Hästägarna var eniga och den dåtida församlingen vågade både ställa krav och såg till att det efterlevdes. I ett dammigt protokoll från 1930 tog Hästägareföreningen till orda och meddelade att man påbjudit startförbud, om inte prispengarna genast höjdes med 20%, vilket blev upprinnelsen till storstrejk i travsporten. 1931 utbröt denna vilda strejk för högre prispengar, ett tillfälle som flera av dessa herrar mindes väl.
I första loppet kom bara fyra hästar ut på banan, i lopp två fem hästar och ju längre tävlingsdagen led, desto färre hästar blev det i loppen. När strejken var över utmättes stränga straff för alla inblandade, och värst gick det för de utpekade strejkledarna.
Travtränare Isidor Johansson uteslöts ur Sällskapet och dömdes liksom Anders Eriksson från Faringe gård till förbud under 1 års tid att vistas på stallbacken, samt kör och träningsförbud! Samma straff gällde för fastighetsägare G.A Schoug från Malmö.
1957 kom nästa strejktillbud. Även denna gång handlade det om prispengar och Hästägareföreningens starke man Tage Jakobsson, blev efter strejken invald i Stockholms Travsällskaps Styrelse. Året 1957 var ett mörkt år för Solvalla travbana även ur en annan värre synvinkel.
En kall februaridag brann det på stallbacken och 7 hästar förolyckades i lågorna, bl.a Pygmalion som vunnit med Sven Ludde Karlsson veckan före. Brandkåren var snabbt på plats och lyckades leda ut många hästar, som i flock sprang iväg mot Bromstenshållet. Tränaren Artur Nilsson såg hela sin karriär gå upp i rök, och avslutade sin tränarrörelse strax efter. Orsak till branden var ett överhettat element i en selkammare med brädväggar. Hästar irrade omkring i hela Bromsten, innan de kunde fångas in. Fisk-Olle Perssons häst Skymaster var en av löshästarna, men han klarade sig bättre än t.ex Gay Noon (på andra sidan stallväggen hos Gunnar Nordin) som rökskadades och stod på sjuklistan en längre tid.
Dåtidens propositioner (tävlingsunderlag) minns många med glädje. Alla hästar fick plats i loppen men vissa med handicap upp till 180m gottgörelse. Hela 30 hästar startade ofta i samma lopp, 25 i program och 5 utom toton. Om man anstränger sig minns man faktiskt de vita vojlockarna märkta med UT (utom toton.)
Under en period var 2-åringslopp populära, mestadels över kort distans (12, 13 och 1.400m.) 2-årstävlandet upphörde dock ganska snabbt, då tilltron för tävling med så unga hästar inte fanns hos de aktiva. Enligt uppgift var orsaken att man var rädd om hästarna och helst ville tävla i många år, med samma häst.
Famita och Ludde vinner Sto-Chhampionatet 1970
Hovtramp/Ilse - Ludde och Inger Karlsson 2017
Stallbygget på Solvalla 1927 var en jättestor händelse för travsporten. Sven ”Ludde” Karlsson började sin travkarriär i gula Herrgårdslängan. 1949 jobbade Ludde hos Erik Larsson, senare som privat-tränare åt Stall Reymers och även publiktränare. Solvallas äldre stallbacke (från mitten av 1920-talet) har behållt sitt kulturhistoriska utseende, renoveringar har gjorts med varsam hand. Monument från denna tidsepok finns kvar, men har flyttats omkring inom området (bandomartorn, första totobyggnaden.)
Minns de två stora vita, höga tornen med varsitt hästhuvud på vid publikentrén. Farsan tyckte jag var för mycket och sprang på Solvalla i stallarna och lurade mig (som mycket ung) att alla döda hästar lades i dessa två torn. Vilket gjorde att man gick in en helt annan väg, uppe i skogen.
Historiska arkivet
Publiken indelades på den ”här tiden” i första, andra och tredjeklass efter köpt entrébiljett, antalet besökare en normal tävlingsdag på Solvalla var ca 7-8.000 personer. Ludde blev gamla stallbacken trogen och drev sin verksamhet långt in på ”ålderns höst.” Redan 1970 vann han med skimmelstoet Famita (e.Torg-Ethel Bulwark) i Sto-Championatet, en seger som Ludde mindes med stor glädje.
Cap Nibs och Fisk-Olle foto: Torsten Eriksson
Olof ”Fisk-Olle” Persson (pappan var fisk-handlare) började som stalldräng på Solvalla 1933, och 1935 jobbade han hos legendariska Kurre Mattson. Största triumf? Hingsten Carné (e.Bulwark u.Etta June, Triple Crown-vinnare.) Inför Elit-loppet 1954 hade Fisk-Olle byggt upp Carnés sköra framsenor och även jobbat med hans känsliga humör. Egentligen väntade han bara på att Rune Stolt skulle komma med en inbjudan. Efter ett förstklassigt, avslutande träningsjobb med Carné på Solvalla, alldeles inför programtryck av Elitloppsprogram, kom inbjudan. Fisk-Olle gjorde inga misstag, det blev svensk glädjeyra och vinst!
Carné bytte tränare (många gånger!) men redan i oktober samma år som han skördat sin största vinst, lämnade han Fisk-Olles stall. Hingsten vann därefter aldrig mer något riktigt stort lopp, och hade ofta problem med sin fräschör. Som avelshingst lämnade han däremot senare dugliga travare – Espri, Elle, Limbo, hästar betydligt slitstarkare än han själv.
En utav avkommorna, Ivar Kilströms rejäla och mycket personliga hingst Hell Car f.-66 (142/27-21-18) hade också Carné som far (u.Hell Cat.) Hell Car blev en bra läromästare på gamla dagar, inte minst åt sonen Örjan. Satt faktiskt jämte i en rochard som moraliskt stöd, när Hell Car tog kurvorna på ett hjul uppe i skogsslingan utanför Bollnäsgården.
Fisk-Olle fostrade inte bara Carné, mellan tömmarna blommade många dugliga travare. Krevadpokalen (Solvallalopp) är uppkallad efter Krevad, populär häst hos Fisk-Olle i mitten av 50-talet och segerrikaste häst 1953. Segrade i bl.a "Stockholm 700 år" och var fallen e.Chilton - Lillian Harvest. Fisk-Olle tillhörde inte de pratgladaste vid veteranträffen, men nickade ofta, rättade till sina kollegor och inflikade godbitar från den svart-vita tiden.
Locotime och Ivar Kilström historiska arkivet
Ivar ”Kilas” Kilström började sin karriär hos pappa Anders i Bollnäs.
”Anders Kilströms Minne” vid Bollnäsbanan hedrar släkten Kilströms grundare. Sonen Ivars travintresse väcktes tidigt på Bollnästorgets auktion, när varmblodet Magistern (på väg till slakthuset) fick följa med hem till gården Sunnersta. Hingsten (f.-76) betalade tillbaks med råge! 151 starter/16-8-11 blev en bra början på Ivars travliv.
Rune, Ivar och Börje Kilstrlm - historiska arkivet
Många Kilströmmare med respektive och barn har senare valt travsport, på ett eller annat sätt. Båda Ivars bröder, Rune och Börje har skördat framgång och Börjes förmåga att plocka fram dugliga travhästar är vida berömd. Stoet Optica (f.-67) glömmer inte publiken i första taget (176 starter 63-31-21.) Optica och Namit (89/40-4-8) är bägge avkommor till Locotime (Ivars flaggskepp) som med 63 segrar (!) tillhörde eliten och firade många stora triumfer. Under ett tiotal år drev Ivar och Börje en storskalig travrörelse med både uppfödning och tävlingshästar. Under ett år (1960-tal) var bröderna också landets segerrikaste hästägare.
Resor till USA och Frankrike gjorde Kilströmmarna till föregångare i svensk travsport. Franskimporten, hingsten Prenat (23 segrar) och stoet Hickory Missy US (76/18-11-10) var inga felköp. Ivar vann ca 500 lopp under sin karriär och tillsamans med Börje upplevdes 900 segrar, som hästägare! Ivar och Börje representerar ett släkte genuina hästkarlar som visste hur man bygger slitstarka, välmående travhästar. Ivars son Örjan Ki(h)lström behöver ingen närmare presentation. Mamma Sonia har också kört lopp och svågern Kjell Eriksson, Sonias bror, (travtränare) har bidragit med sönerna Ulf och Peter, kuskar och tränare.
Ivar letade i minnet och mindes bland många dugliga hästar Opium, ägd av storhästägaren Gutemberg. Stoet (f.-47) startade 171 ggr (16-22-25) och lämnade i sin tur fantastiska avkommor. Ivar berättade om en mardrömsresa på väg till travtävlingar i 35-gradig kyla (!) Opium lastades på hemma i Bollnäs för att åka och tävla i ett större lopp på Solvalla. Men redan i Tierp kokade lastbilen, vilket man lyckades avhjälpa. I Månkarbo blev det totalt motorhaveri och Ivar blev tvungen att lasta av hästen och värma sig i en gård efter vägen. Efter flera försök att veva igång värdfolkets telefon fick man tag i en åkare, som kunde tänka sig att hjälpa till med den fortsatta transporten mot Solvalla.
Fast åkaren förstod nog inte stundens allvar påpekade Ivar, för det hann bli söndag morgon innan färden fortsatte. Tiden började bli knapp och man fick stanna ytterligare en gång för att telefonera till inskrivningen, eftersom tävlande hade anmälningsplikt 1 ½ timme före första start.
Hästarna var redan på väg ut till defilering när Opium anslöt sig till raden med hästar (någon värmning hanns inte med.) Efter provstart ”klunsades” hon ute på banan, det vill säga benskydden sattes på. Hur det gick i loppet för nedkylda Opium? Hon slutade 2:a, och var mycket bra efter omständigheterna. Men... det råkar ha varit ett av de lopp som Ivar väldigt gärna velat vinna! Kanske främst för att hederspriset var en utav åtta silvertallrikar, utdelade av dåvarande Konungen, i egen hög person. Den tallriken hade prytt sin plats i samlingen silvertallrikar hos Ivar.
Hovtramp/Lasse - Olle Andersson
Olle Andersson, även kallad Paris-Olle, var dåtidens mest beresta stalldräng. Olle berättade om en bråkdel av sina reseminnen med hästar som Scotch Fez, Whitney Hanover och Frances Bulwark.
Redan 1942 reste travfolk runt i Sverige för att mötas i större lopp. Gävles Stora Pris med Bulwark J:r från Solvalla var ingen snabb travresa. Efter omlastning i Tomteboda (som tog 4 timmar) blev restiden mellan Bromsten och Gävle ett helt dygn...
Scotch Fez - historiska arkivet
1950 reste hästskötare Olle, Scotch Fez och Whitney Hanover från Bromstens järnvägsstation i en så kallad elefantvagn mot Paris och Prix D´Amerique. Tränare Sören Nordin skickade med 600 liter vatten tillsammans med seldon, foder, tävlingsvagnar och andra förnödenheter som hästskötarna själva fick bära vid flera omlastningarna under vägen.
Scotch Fez, dåtidens travkejsare och Whitney Hanover stod uppbundna i spiltor i järnvägsvagnen, hela resan från måndag till fredag eftermiddag. Ett fotogen element värmde bristfälligt upp en liten del av järnvägsvagnen, som i övrigt släppte in både grus och kyla genom sina otäta väggar. Olle och res-sällskapet fick turas om att sitta brandvakt, hästar och foder åkte tillsammans för att hålla värmen. Så värst mycket sömn och mat blev det inte. När matsäcken tog slut (mitt i veckan!) fick hästskötarna knapra hårdbröd och hästmorötter.
Elefantvagnen reste allra längst bak, när tåget stannade vid perronger där det såldes dricka, frukt och mat, gällde det endast de främre vagnarna. Att springa iväg och handla vågade man inte med tanke på den dyrbara lasten. Sträckan mellan de främre vagnarna och elefantvagnen längst bak, var alldeles för lång! Den hunger som infann sig mot slutet av resan minns Olle med fasa...
I Paris transporterades hästarna vidare till ett galoppstall fyra mil ifrån travbanan. Där fick de vila ut innan de stora tävlingarna gick av stapeln. Vattnet som släpats i mjölkflaskor från Stockholm tog slut långt före traväventyret. Scotch Fez vann Prix D´Amerique och Whitney Hanover blev 2:a i ett annat stort lopp. Whitney (2:an) fick nämligen dricka franskt vatten sista dagarna, medan kejsaren Scotch Fez slurpade i sig resterna av det svenska vattnet...Hur hade loppen slutat om man gjort tvärtom?
Frances Bulwark, Olle och Sören Nordin EAP/Einar
Frances Bulwark (2:a Prix D´Amerique 1953) är enligt Olle den häst som stod för den starkaste prestationen, och han bör ju veta. Frances hade inte samma fysiska förutsättningar att klara tung kolstybb och blev 2:a på sitt fina löphuvud, en riktig järnlady. Publiken på Vincennes uppskattades vid tillfället till 40-50.000 personer, ungefär lika många som idag, eftersom det inte får plats fler...
Båtresa med travhäst -historiska arkivet
Lastbilsflak med häst - historiska arkivet
Till Finland reste gårdagens hästar med båt. Till kajen transporterades hästarna på öppna lastbilsflak. Från kajplats i Stockholm vinchades hästarna ner till båtdäck med lyftkran, fastspända i en trälåda, och ofta med skötaren på ryggen. I Finland fanns sällan eller aldrig gäststallar i anslutning till travbanan. Olle minns speciellt en finsk övernattning i en brädgård, tillsammans med Frances Bulwark. Hela brädgården var en enda stor härlig spånbädd, där stoet kunde gå lös och ”moppa” sig i väntan på tävling. När det blev utselningsdags spändes två rep upp mellan träden vid travbanan. Säkert både friskare och mer avspänt än i många av dagens gäststallar.
Hovtramp/Ilse -Olle Andersson
Olle var hela sitt liv travsporten trogen, tillbringade som pensionär mycket tid på stallbacken, i sällskap med någon av döttrarna, som alla på olika sätt är engagerade i travsporten.
Nästan hela familjen Andersson har suttit i sulkyn! Olles tidigare fru Maud vann åtskilliga lopp, inte minst med Agrar Säva, som för det mesta stormade fram längts ut vid staketet. Den helfranska jättehingsten Agrar Säva (e.Nono de Sassy-Bevia/Juba II) vann bland annat Salatrofén både -78 och -81, och blev 2:a i Walter Lundbergs -79. Damer i tävlings-sulky var inte lika vanligt när Maudan var i farten, och det spelade ingen roll att grabbarna (konkurrenter) ropade – nu kommer hon! De vann i allafall. Olles (och Mauds) Tessan och Susanne har också vunnit lopp.
Olle är förmodligen ”Sveriges bästa hästskötare” genom tiderna, och dessutom under en epok då hästskötarjobbet var mycket mer än bara ett arbete! Uppfinningsrikedom och tålamod genomsyrade hästskötaryrket på ett helt annat sätt än idag, man levde för och med sina hästar. Olle var publiktränare på Solvalla i många år, men det är som hästskötare till dåtidens bästa hästar man kanske främst tänker på honom.
Travronden bild
Rune Stolt berättade godbitar ur Elitloppets historia. Långt före konsulternas tid byggde Rune upp sitt eget nätverk av hästar och hästfolk av högsta dignitet. Solvallas Jubileumslopp, först tänkt som engångsföreteelse blev senare Elitloppet. Lika eftertraktat förr som nu, här samlas russinen i kakan, en gång om året.
Söndag 14:e september 1952 kördes Jubileumsloppet/Elitloppet för första gången. I propositionen kunde man läsa loppets kriterier på franska, italienska och tyska förutom svenska. Svenska hästar med rekord sämre än 1.21,0 hade icke rätt att deltaga. Ingen vet säkert vem som kläckte Elitlopps-idén, många gissar på general Henry Kellgren, ordförande i Sthlms.Travsällskap i början av 1950-talet.
Jubileums-löpningen var ett sätt att uppmärksamma Solvallas 25-årsjubileum (1952.) Vid denna tidpunkt visste man inte så mycket om travsport i Europa. Dimmiga föreställningar fanns om en urstark fransk travartyp, flåsande backe upp och ner utan att bli trött. Före kriget var Tyskland dominerande travsportland och i samband med Ryssgalan på Solvalla (1954) upptäcktes den ryska Orlovtravaren. USA var länge en alltför avlägsen plats för travfolket i Europa.
Ryssgalan - historiska arkivet
Under 1950-talet fanns varken hästbussar eller släp att transportera hästar med, i första hand användes båt, järnväg och senare flyg. Svåraste nöten för Rune att knäcka var ofta hur man skulle lösa transportfrågan, både för internationella hästar och gäster till Elitloppet. Över gränserna färdades man ju fortfarande i plomberad järnvägsvagn, hästar och skötare utestängdes från omvärlden under hela resan.
Första vinnaren i Jubileumsloppet/Elitloppet fick 30.000 kronor, en gigantisk summa i jämförelse med exempelvis Derbyts prissumma 11.000:- Idén till Jubileumsloppet 1952 kan ha vaknat redan i Hamburg 3 augusti på Framsenbanan, då Sören Nordin lät Frances Bulwark mäta sina krafter. Frances besegrade Scotch Thistle (italiano-amerikan) Tompkins Hanover och tyske mästaren Irmberoth. Men hon rådde inte på tyske inländaren Permit, och det enda som gällde var sen att försöka locka Permit och hans tränare till Sverige!
Rune minns med inlevelse hur detta gick till. Andra veckan i september tuffade en gammal järnvägsvagn in på Sundbybergs station, där många nyfikna samlats. Hästskötaren till Permit varnade omgivningen för att komma för nära den väldige fuxen, som backades ner från järnvägsvagnen efter sin långa resa. Jubileumsloppets hedersgäst tränaren Walter Heitman fanns redan på plats, tillsamamns med Rune. Italienare och fransmän avstod från att komma men Holland bidrog med Madame B och Olga Pluto. Norrmännen lastade av Leif Protector och danskarna Leo Roy. I Sverige väntade redan Frances Bulwark, Iran Scott, Rollo, Magnifik och Presidenten på gästerna. Inte vilka hästar som helst.
Jubileumsloppets distans var 1600m, med tillägg för Frances Bulwark och Permit. Första heatet vann Permit, Frances Bulwark galopperade och slutade 4:a, men i heat II blev det andra bullar av! Frances ledde klart in på upploppet, Permit satt fast i säcken, helt instängd. Hur kusken lyckades krångla sig ut är fortfarande en gåta, men på mållinjen hann Permit upp Frances Bulwark och vann med ett morrhår. 1.17,3 (Permit och Frances Burlwark) var nytt Europarekord, för både hingstar och ston. Redan året efter (1953) tog Frances Bulwark revansch med Sören Nordin i sulkyn.
Spelomsättning blev 1.363.957:- men officiell publiksiffra finns inte.
Rune berättar att först på 1960-talet chartrades flygplan för de internationella gästerna. Hästägarna, ofta med hela släkten i släptåg anlände gärna en hel vecka i förväg, för att njuta av Sverige.
Einar Anderssons foto Une de Mai, senare konstverk a la´Salvador Dali.
Rune och fru Rut är nog de som haft flest internationella gäster i svensk travsport i sitt eget hem, förmodligen var inte heller alla gäster lika ”roliga.” Att ha en Elitloppshäst hägrade mer för varje år som gick. Gelinotte, Ozo, Roquepine, Une de Mai, Eilen Eden är några av gästerna med stjärnstatus. Svenska hästar som Carné, Gay Noon och senare Ego Boy väcker ljuva minnen för de flesta i travsporten
Under 1960-talet byttes godsfinkorna ut mot chartrade flygplan och landsvägstransporter, Rune som ansvarig arrangör fick i stort sett ensam brottas med problem som dök upp under årens gång. Hästar plockades upp efter flygrutt, Milano-Paris-Munchen var vanlig Elitlopps-sträcka.
Sverige (Rune) tog som värdland hand om gästerna (hästägare med följe) i väntan på det stora loppet. Och alla vet ju hur många barn och släktingar som ingår i en italiensk familj, varje gång. Säkert inget ”billigt” projekt för Solvalla, men alla inblandade drog sitt strå till stacken.
Lassokastning och renlopp i Midnattsolens land, var en av alla höjdpunkter för gästerna. Gotland med varpakastning, dricku och stångstöta, Rättvik med Siljan, knätofs och lövad loge, nog borde gästerna ha blivit nöjda. Bankett gick av stapeln i samband med Elitloppets Grande Finale.
Professor Åkerblom skålade för kvinnan och vinet, så länge han orkade. Dåtidens välkomst-tal, gnistrande kristallkronor, frasande långklänningar och herrar i frack har inget med nutida Elitloppsfester att skaffa. Grand Hotel, Stallmästaregården och Ulriksdals Värdshus imponerade på de långväga gästerna. Har faktiskt sparat och ramat in en Elitloppsinbjudan till banketten på Grand Hotell. Handvävd middagsmeny på siden med frans! Långklänning och herrsällskap beordrades, därmed basta.
Vid ett tillfälle var Elitloppet faktiskt i fara, flygplanet som skulle hämta långväga gäster gick sönder och endast med tur och envishet lyckades Rune chartra en ny farkost. De utländska hästägarna trampade oroligt och väntande omkring på Solvallas stallbacke, de visste inte ens vad som hade hänt. Franske skådespelaren Alain Delon (hästägare) var en av dem som väntade på sin häst. Men Chablis kom aldrig till Sverige, kaptenen vid omlastningen vägrade ta ombord den stökiga hästen. Chablis ansågs vara en uppenbar fara och omöjlig att handskas med. På Runes order blev hästen kvar i Munchen. Ordflödet från stjärnskådisens läppar, kan vi bara gissa oss till.
En annan nervös Elitloppsdeltagare Rune minns väl, var ett sto som hette Buganda. När den plomberade transporten öppnades sent en natt på Solvalla stallbacke, upptäcktes rese-sällskapet, en get! Det kunde ha blivit en besvärlig historia, stränga restriktioner gällande mul- och klövsjuka gjorde getens närvaro till en mardröm. Urlastning var inte att tänka på, geten beordrades att omedelbart följa med transporten tillbaks till Italien, på Runes uttryckliga order. Det enda man inte kalkylerat med var stoet Bugandas reaktion! Från gäststallet hördes ett argsint utdraget illvrål med efterföljande sparkar, långt upp i boxgallren. Nu var goda råd dyra!
Efterkontroll visade att Buganda tillbringade all tid (utom i lopp) tillsammans med sin get, och nu var hon rejält missnöjd. Rune (hemtam i Solvallas stallar) visste att Olle Anderssons dotter Inger höll sig med en stallget, och Rune blev snabbt en nattlig get-tjuv.
Buganda nosade först misstänksamt på geten (sällskapet höll andan) i nästa ögonblick fnös hon, och återgick till hötuggandet. När Buganda skulle resa hem inföll problem två, utan get var inte att tänka på! Detta är med säkerhet den dyraste get som exporterats till Italien, fråga Olles dotter. Flygresorna var ett stort frågetecken varje gång, eftersom tävlingshästar inte kan ges lugnande medel och allt kan hända. Den italienska bjässen Tidalium Pelo kom lös i planet under sin färd på väg till Sverige, men hästskötaren lyckades fånga in honom, och det var ju tur med tanke på resultatet i Elitloppet.
Historiska arkivet- Frances Bulewark och Sören Nordin
Ryssgalan blev ett tidigt och kärt minne hos Rune, Stig med flera som var med och arrangerade loppet. Många timmar ägnades åt arrangemangen, allt måste klaffa in i minsta detalj. Trav landskampen Sverige-Ryssland 3 oktober 1954 kom att bli ett av de största arrangemang som genomförts. Gibrid, Gay Noon, Frances Bulwark sida vid sida, är en klassiker. De ryska Orlovtravarna (styrkefenomen) var det många som ville titta närmare på.
Torg - historiska arkivet
Med genomgående skimmelfärg, ståtlig hållning och av grövre modell passade de bra att möta ”de svenske” i Stayerloppet 2.600m. Publikjublet som skakade Solvalla den dagen har nog bara sitt like i skiljeheatet mellan Flower Child och Ego Boy (1973.) Närmare 30.000 personer befann sig på Solvalla, för att se de starkaste travhästarna tävla, mot varandra.
Ivar Kilström var förste svensk att vinna lopp i Ryssland. Ivar blev inbjuden till Hippodromen i Moskva, tillsammans med Hell Cat. Kilas tackade naturligtvis ja, och passade på att gifta sig unde resan.
Båten kom på drift, hur fasen kan det bara hända? Hell Cat blev nervös och ingen visste tydligen ens var man befann sig! Väl framme i Moskva efter den omtumlande resan galopperade Hell Cat. Ivar inbjöds direkt att köra en rysk åkarkamp som aldrig vunnit travlopp och mest galopperat. Efter värmning av svensk modell, konstaterade Ivar snabbt att sidostänger och checkrem nog skulle göra susen. Utselningsdetaljer som ryssarna inte kände till, så snabbt tillverkades en sidstropp och en ”käk-rem” av det som fanns, och Ivar kunde felfritt och hur enkelt som helst – vinna loppet!
Den segerdefileringen mindes han som en av de bättre, och erkänner att han skrytdefilerade lite extra med den tidigare segerlösa hästen. Utbytet mellan Ryssland och Sverige resulterade i många skimlar på svensk mark, med ryske Torg som stilbildande hingst. Rysk travras passerades senare av amerikansk speed och fransk styrka (den senare med lite fusk och rätt antal droppar amerikanskt blod inblandat i franska stamboken i smyg...)
Gårdagens stallbackar bjöd på ett helt annat arbetsklimat och hästkunnande. Travtränare grundade sin licens med ”många slitsamma år.” Hästskötarna slet i stallet och sulkyn, innan de äntligen rekommenderades till sällskapet som tränare, av sin arbetsgivare.
På stallbacken var alla vänner och kollegor, men i lopp kunde det gå hett till. Åtskilliga stalldrängar fick löpa amok för att hinna undan för de mest hetlevrade tränarna. Stallfolk hade ofta smeknamn, kallades sällan för något annat och inte många visste deras riktiga namn. Det gällde att hålla reda på vem som var vem, åtminstone för de som arbetade på travbanan.
En av Solvallas tidiga växeltelefonister fick nog efter bara några dagar och lämnade sekreteriatet med orden – Jag trodde det var Solvalla, jag skulle jobba på, inte nån jäkla djurpark! En som ”hittade på” många smeknamn kallades själv för Korpen. På travbanan jobbade Stånkan, Löjan, Drinken, Lillen, Silver, Katten, Hajen, Kråkan och Blixten, Pjatten, Mandel hos tränare som kallades Eleganten, Ingeniörn, Skarprättarn, Fuxen, Fiskarn, Korpen med flera.
Signe Björnberg, alias Sigge Stark
Damer hade ingen framträdande plats i stallen, med några få undantag. Signe Björnberg (Sigge Stark 1896-1964) var en tidig kvinna på Solvallas stallbacke. Inte bara populär författare, körde (och vann) lopp som en hel karl, så skrev pressen.
Största skillnaden mellan dåtid och nutid - förr hade en enda hästägare ofta tio hästar i träning, idag delar tio hästägare på en enda häst. Hästarna tävlade generellt mycket längre och i många fler lopp än idag. Var de bättre stammade, slapp de skador, eller sköttes med större omsorg? Dåtidens hästskötare stod högt i kurs, hästskötare var ett yrke med status. Hästskötare idag, besitter sällan samma kompetens eller ens möjlighet att inhämta den. Den kunskap som veteranerna stod för, alla på sitt speciella sätt, skulle ha varit något att lära ut på dagens travutbildningar. Två dagars kurs på Solvalla för ”utländska tränare” pfuiii, de kan ju inte ens prata svenska. Vart är travsporten egentligen på väg? Endast de som varit med vet svaret...
Hovtramp/Ilse